Det gick inte som jag ville.

 

Tudor som var så snäll och trevlig ute blev som förbytt när han kom in i ett hus. Först var han hos en kille som hade en 7 årig schäfertik sen tidigare, dom lekte och hade kul utomhus men när dom kom in och det ringde på dörren så började schäfern att skälla och då gick Tudor upp i stress och började bråka med henne och han gav sig inte.

 

Han kom då tillbaka till hundpensionatet, där han nu kände sig hemma efter att ha varit där några veckor. Sedan hittade vi den perfekta familjen. Dom har haft en rottis tidigare, han tränade och tävlade med den och hon håller på att träna upp familjens hund till vårdhund. Båda vet vad det betyder att ha hund, dom har haft rottis tidigare och är vana att träna hund. Perfekt! Allt kändes jättebra och jag hoppades verkligen på den här familjen. Sagt och gjort så skulle dom ha Tudor på prov över helgen men det gick inte som förväntat.

 

Han fungerade jättebra utomhus men så fort han kom in blev han som ombytt. Försökte dom ställa krav på honom så började han bitas igen, han klarade bara av att göra det jag hade lärt honom med sitt, ligg och nosduttar. Men inkallning gick inte och inte nått annat heller då bara försökte han bitas. Katterna jagade han och droppen var nog nådd när han försökte bita deras 8 åriga dotter. Nu hände ingenting som tur var men en 6 månaders rottis kan bitas ganska hårt och man kan inte ha kvar en hund som försker bita barn och dessutom svarar upp när man säger åt honom.

 

Det var med sorg i hjärtat som mamma fick åka till veterinären och avliva honom. För hur hårt det än låter så är det ändå det som är det bästa för hunden i långa loppet, det tyckte ägarna också. Annars hade risken blivit att han vandrat från hem till hem och blivit en tvångsbitare och det är bättre att ta bort en hund innan han hinner göra någon riktigt illa.

 

Jag kommer sakna dig Tudor men jag hoppas du har det bättre där du är nu! <3

 

 

 

   

   

     

 

Jag har gått och blivit nykär. Vilket inte alls skulle hända för jag har en underbar pojkvän och 2 hundar som kräver sin tid. Men det kan inte hjälpas. Jag har gått och kärat ner mig i en rottweiler. Tudor heter han och är 6 månader gammal. Han finns på mammas hundpensionat och ska omplaceras pga att hans förra ägare ska skilja sig. Om Tudor inte hittar ett nytt hem så ska han avlivas. 

Denna lilla odåga till hund har fått gjort som han vill fram tills nu i sitt korta liv. Så han har otroligt mycket hyss för sig. Han biter i koppel, naffsar i händer och kläder, man får inte röra honom i hans ansikte för då bits han osv. Vem vill ha en sån hund tänker ni? Ja så tänkte jag med tills jag åkte ut en dag för att träna med honom. Vilken underbar hund! Han fattade shapping på engång och lärde sig sitt och ligg på 20 min. Nästa gång så lärde han sig nosduttar, sitt stanna kvar, att jag får röra honom utan att han ska bitas. 3:de gången så kunde han vara lös med andra hundar och komma när jag ropade trots att dom lekte, han går fint i koppel och vi tränar vidare på det han redan lärt sig.

 

Han är totalt fångat mitt hjärta och jag är helt kär i denna underbara hund! Från att ha varit ett riktigt litet monster till att på 3 gånger bli en helt underbar hund och han fattar så himla fort när man tränar med honom!

Nu söker jag med ljus och lykta efter någon som vill ta över denna underbara rottis.

 

För hur mycket jag än älskar honom så inser jag att det inte går att ta hem honom. Mest för Six skull. Jag har lovat att Six inte ska behöva leva med  någon mer valp, eftersom att han har så ont i kroppen i mellanåt och inte klarar att bli tacklad av dom andra hundarna. Six blir också grinig och snäsig mot andra hundar, för att skydda sig själv och det är inte jyst om varesig honom eller den andra hunden i så fall.

 

Sen har vi nästa anledning till att jag inte kan ta Tudor och det är Vips. Vips är bara 2 år och han och jag håller fortfarande på att köra ihop oss. Att skaffa en till hund nu skulle inte vara snällt mot Vips eftersom jag då inte skulle ha samma tid för honom. Vips är även inne i en period där han inte giller andra hanhundar, han tror att han är stört och bäst just nu. Så all träning jag lägger på att få honom att bete sig som jag vill tror jag skulle gå förlorad om jag tog in en ny hanhund i vår flock, dessutom en omplacering som även han tror att han han störst bäst och vackrast.

 

Så jag har insett att jag inte kan ta Tudor själv. Men jag hoppas verkligen att någon annan vill ha honom för det är en underbar hund! Han förtjänar inte att behöva bli avlivad bara för att ingen vill ha honom.

 

 

 

 

 

 

 

   

   

Vips och jag inte inte riktigt i fas just nu. kan ju bero på att jag först åkte itll London, sen hem en dag öfr att sedan åka på spa över helgen. Veckan efter det var det bara att börja jobba igen och tiden för att träna hund har inte riktigt funnits just nu. Dessutom så känner jag mig omotiverad pga vädret. Att åka upp till klubben för att mötas av en gäggig plan med 3 cm vatten är inte så kul, varken för mig eller vips att sladda runt i när man gör en kraftansträngning och försöker träna agility.

Så med de förutsättningarnar så åkte jag i alla fall iväg på rallylydnastävling på söndagen. Det regnade och blåste men iväg kom jag i alla fall. Vips gick jättebra när vi värmde upp och det kändes som om det skulle vara en bra dag för oss. Men när vi klev över bandet så hände något. Vips ville inte riktigt gå brevid mig och hoppade bort från skyltar mm. Vi tog oss runt banan i alla fall men med lite nedstag på brist i sammarbete och nosningar, sne position mm.

 

Vi fick ihop 81 poäng, exakt samma som sist vi tävlade och ännu ett godkänt resultat. Förra gångern räckte det resultatet till en 5:e plats. Nu kom vi på 20:de plats!!! Liiiiite skillnad. Men vi är glada för ett godkänt resultat vilket som. 

 

Efter att jag har analyserat vad som hände och varför det blev skillnad när vi gick på planen så är svaret - mina nerver. Jag blir nervös och Vips tycker då att jag beter mig konstigt vilket jag antagligen gör också. Nu ligger fokus på att träna på mina tävlingsnerver för att få en så positiv situation som möjligt för både min och Vips del när vi tävlar.

 

 

 

 

  

  

Jag, mamma och Jimmy begav oss ut i skogen igår för att spåra med våra hundar. Six förvånade mig med hur duktig han var! Gick i spårkärnan helatiden och spårade på jättebra. Jag har ju nästan inte spårat nått med Six innan så det var kul att se hur duktig han var. 

 

Vips var också duktig med vårat problem är ju att han tyckeer det är FÖR roligt att spåra. Vi har ju lagt mycket viltspår innan och det har verkligen gjort att han tycker det är kul att spåra. Nu la vi personsspår och jag får bromsa honom mycket, han har en jäkla fart framåt. Problemet med för mycket fart är att han lätt missar vinklar, inte gr i spårkärnan. Så om jag lyckas dämpa farten lite så tror jag det kommer bli jättebra. Mammas spårmetod tror jag fungerar bra på honom, att man belönar i spårkärnan och det inte liggar nån belöning i slutet utan att det är spåret i sig som är det roliga. i och med det tror jag att jag kommer få bort stressen framåt som Vips har och att han kommer jobba mer noggrant och metodiskt i spåret. Nu ska vi försöka fortsätta med att lägga spår innan det kommer snö. 

 

 

Så har jag då äntligen landat här hemma igen. Förra veckan var jag först i London mån-tors och sen när jag kommit hem så åkte och och Tony till Rånäs slott på weekend med 5 rätters middag, bada badtunna och njuta av deras ljusrum där man samlar ny energi. En toppen vecka helt enkelt!

 

Men något som är annu roligare är att Six mår bra igen! Han fick ligga inne 5 dagar på ultuna! Det dom kom fram till var att han hade en kronisk tarminflammation. Nu åter han skonsam mat som jag blötter och han får småportioner 4 gånger om dagen. Nu märks det inte alls att han varit dålig, han är lika glad och matgalen som vanligt :)

 

 

 

Var iväg och tävlade i helgen, agiltiy på lördagen och freestyle på söndagen. Mitt huvud är inte ritkigt med just nu för alla tankar är hos six och hur det ska gå för honom. Så det är inte lätt för Vips att prestera under dom formerna men han gör sitt bästa.

 

I agilityn var det 4 lopp på en dag. Vi diskade oss i första pga missförtånd, fick 5 fel i nästa agilityklass pga en vägran, jag trodde han skulle hoppa och visade dåligt - skäms på mig 

I hoppklasserna gick han bra, vi fick ett missförstånd innan slalom så att han fick en jättevid sväng, drog mot ett hopp, men jag fick tillbaka honom och vi kom runt felfritt. Tyvärr kom vi 3:a (igen) när bara 2 får pinnar, med 1 sek sämrqa tid. Hade han inte fått den stora svängen innan slalom...men men ...

Nästa hoppklass gick han bra i, men vi var trötta båda två efter en heldag på agilityplanen. Jag gömde bort ett byte så fick lösa det men 2 bakombyen, tror vi tappade lite tid där annars gick han bra. Kom 5:a med felfrittlopp men bara 2 fick pinnar nu med.  

 

Så nollade lopp som inte räckte riktigt enda fram. 

 

Idag ville jag hämta hem six .Men veterinären ringer när min rallylydnadsklass drar igång och säger att han är sämre igen och dom har fått satt in dropp på honom igen pga att han har diarre. 
Jag blir arg, ledsen och orolig såklart!

Stackars Vips hade det inte lätt, vi har inte hunnit träna på forts.klass i rally så jag går in med en dålig attityd och försöker göra det bästa av det... Vi fick neddrag för bristande samarbete och nosande i marken men fick ändå ihop 81 poäng och hamnade på en 5:e plats.   

 

Nu är jag mest orlig för six, eftersom jag åker till london med jobbet i morgon och inte är hemma förrens på torsdag så har jag lämnat över asvaret till mamma. Känns jobbigt att åka bort och hoppas att han ska bli bättre men det finns inget man kan göra.....

 

Hoppas han piggar på sig och dom kommer på vad som är fel!!

 

 

 

 

Six är sjuk. Ham har kräkts och haft diarre i över 1 dygn nu, eller inte hela tiden men till och från under dygnet. Han fick isig lite ris i går men nu på morgonen så kräktes han upp vattnet han drack så då ringde jag till ultuna och vi åkte in. 

 

Han fick stanna kvar där för observation...Känns inte alls kul att lämna sin hund, fast jag vet att han är hos dom bästa. Känns skönt att dom har koll så han inte hamnar i addisonchock osv...Han har ju inte fått i sig sin medicin heller på 1,5 dygn så då känns det tryggt att dom har honom under uppsyn. 

 

en jätte gullig sköterska ringde mig precis för att berätta att dom tagit prover på honom och det verkar inte vara addison som spökar. Det enda testet som visade något var det som var det samma som våran sänka. Där hade han  67 tyckte jag hon sa, den var för hög i alla fall. 

 

Han har fått dropp och har inte kräkts nått sen jag lämnade honom där så förhoppningsvis får jag hämta min älskling i morgon!