Varför är vissa saker självklara för en person men inte alls för en annan? 

 

Jag har varit i turkiet i 1 vecka, kom hem kl 03.30 i natt och gick utan problem upp kl 8.00 igen eftersom det var hundensdag på klubben idag och jag hade lovat att vara med och hjälpa till. 

 

För mig är det en självklarthet att jag kommer - jag har ju lovat det och jag är med i en ideell förening där alla måste dra ett litet strå till stacken för att det ska fungera. 

Att lova att man ska komma och vara med på en uppvisning betyder att vi räknar med den personen. Att sen få höra att personen i fråga inte kommer pga att hen inte orkar/ det regnade på morgonen mm....tycker jag inte bara är dålig stil utan otroligt respektlöst!! 

 

Varför är man då med i en ideell förening? Varför väljer man att säga - ja jag kommer, ni kan räkna med mig! och sen inte dyka upp? 

Varför tar man på sig ansvar som man egentligen inte vill ha och sedan inte genomför i vilket fall? 

 

Det medför enbart att personerna som räknade med dig blir besvikna/ bittra och till slut kommer börja snacka skit om dig pga att du inte håller vad du lovar och därmed sätter dom andra i skiten. 

 

Jag vet varför man gör det egentligen, jag gjorde ju samma sak innan jag tog en paus ifrån hunderiet. Man vill vara där och ställa upp för man vet hur mycket de andra måste jobba annars men om sanningen ska fram så får vi andra jobba dubbelt så hårt när du i sista sekund väljer att inte dyka upp. 

Varför är man inte bara en "vanlig" medlem som går på kurser, tränar när man själv vill och inte tar på sig en massa ansvar. Antagligen för att man fortfarande vill vara en del av det där gänget man tidigare har tillhört som är den lilla klicken som fixar och trixar och ser till att saker bli gjorda.  

 

Men det är ok att "bara" vara vanlig medlem. Man är i olika perioder i sitt liv och det innebär att man inte alltid orkar/ har tid/ vill ställa upp alla gånger. Och det är ok att säga - nej, jag vill inte. Jag kommer antaligen respektera dig mer om du är ärlig från början. Vilket jag hoppas att alla andra även gör när jag inte orkar och kommer säga - nej, jag vill inte! 

 

För får man känna att man inte måste ställa upp så är det så mycket roligare när man faktiskt ställer upp för att man vill och tycker det är värt det. Då kommer man inte tycka att det är konstigt att bara sova i 4,5 timme efter att man varit utomlands för att åka iväg och hjälpa sin klubb att genomföra en aktivitet dagen efter. Dom enda som tycker det är konstigt är din pojkvän och dina vänner som skakar på huvudet som vanligt åt hur tokig du är! :) 

Vips och jag har tävlat igen. Dagen började inte så bra eftersom Vips hade fått en fästing som han hade slickat på och därmed börjat fått ett sår runt om. Men när jag väl fick bort den och fick titta så var det inte så farligt så jag beslutade mig för att åka på tävlingen i vilket fall. 

 

Väl på plats så var vi inte så samkörda i första klassen utan det blev fel ganska tidigt i banan och jag valde därmed att ta snabbaste vägen ut och belöna. 

Nästa lopp var en hoppklass som kändes helt i vår smak. Detta lopp gick mycket bättre, vi var mer samkörda och jag vågade trycka på. Tyvärr så gjorde jag ett byte som gjorde att han tog det som om det var raka vägen in i en tunnel han inte skulle ta, en disk med andra ord men farten och känslan fanns där! :)

 

Sista hopploppet så var det lite svajigt på sina ställen men vi lyckades komma runt felfria. Jag trodde inte tiden skulle räcka pga, lite stora svängar men det visade sig att vi kom 3:a och fick vår första SM-Pinne!! 

 

 

 

Årets mål har vi ju redan uppnått så jag tänkte sätta upp nya mål för mig och Vips att kämpa mot i höst!

 

• Ta en SM pinne i ett lopp (agility)
• Bli uppflyttade till mästarklass (rallylydnad)

Nu kommer ett helt inlägg som inte har något alls att göra med hundar, men det måste få finnas såna inlägg också :)

Det här kommer bli ett inlägg om tankar som snurrar just nu i mitt lilla huvud och behöver få komma ut.

 

  

För precis ett år sedan, 1 augusti så började jag min resa med fitnessfighten och mitt mål mot en mer välmående och många kilo mindre Linnea. Hur det gick kommer vi tillbaka till senare, vi måste ta det i rätt ordning så alla förstår.

 

Jag har 1 augusti även i år börjat ett mer hälsosammare liv men med en annan inställning den här gången och med de erfarenheter jag har med mig nu från tidigare försök. Men det som slog mig idag var att väääääldigt många i min omgivning/ personer jag vet vilka de är som lyckas väldigt bra med sina mål.

 

Igår hittade jag på internet av en slump en kille som jag umgicks lite med när jag var runt 19 jordsnurr och jag var nog dessutom lite småkär i honom då. Nyfiken som jag är så klickade jag mig vidare och kom till hans blogg och började läsa. När jag kände honom var han helt vanlig, inget "speciellt" utseendemässigt utan han var varken smal eller tjock, normal skulle jag kallla honom. När jag nu, 5 år senare, läser hans tankar och ser bilder så blev jag mäkta imponerad! Han är nu spinningsinstruktör och personligtränare och har både magrutor och muskler som vilken kille som helst skulle bli gröna av avund för! Jag fick en insyn i hur han hade börjat träna och insett hur mycket han gillade det och nu tränar han ca 10 timmar i veckan. Jag tycker sånt här är jättehäftigt att hitta en person som jag kände en kort period i mitt liv och nu se hur nöjd och lycklig han verkar vara med sitt liv och även med sin kropp. :)

 

En tjej vars blogg jag följer och har följt under en tid skrev idag att hon gått ner 17 kilo sen förra sommaren! Tjejen var inte stor innan hon började träna så det är en stor bedrift att lyckas med det och att dessutom vara småbarnsförälder och se till att man dessutom orkar träna och äta rätt är enligt mig en stor bedrift!!

 

Min kompis brorsa som jag träffade förra helgen ute på krogen har även han gjort en enorm bedrift och gått ner över 20 kilo!! Trodde knappt det var samma person som innan.

 

Alla dessa människor är sjukt duktiga och lyckas gå ner i vikt - vilket verkligen är en bedrift och jag vet vilket jäkla slit som ligger bakom.

 

För jag har också gjort det, ja inte gått ner 20 kilo eller tränat 10 timmar i veckan utan jag har också gett mig fan på att jag ska lyckas! Och jag gjorde det, förra gången jag började träna och äta rätt så gick jag som mest ner 14 kilo! 14 kilo!!! Det är ju grymt mycket!!  Men mitt problem är inte att gå ner i vikt, mitt problem är att stanna där och fortsätta träna och äta rätt....för nu har det som sagt gått ett år sen jag började min resa mot ett smalare liv och vågen visar idag att jag väger 1 kilo mer än för exakt ett år sedan. jojobantare är vad de kallar såna som mig tror jag bestämt?

 

Jag skulle väldigt gärna vilja vara en av alla de andra som har lyckats men jag orkar bara i perioder, när jag går ner i en svacka så är det ju jäkligt gott med godis och om jag dessutom blir sjuk och inte kan träna så är det jäkligt jobbigt att bege sig till gymmet sen igen.   

 

Så målet för det här året ser lite annorlunda ut en för ett år sedan. Nu är inte målet att rasa i vikt så mycket som möjligt (är jäkligt trist att inse att jag gått upp allt det igen). Ledordet den här gången är kontinuitet.

Att fortsätta träna och äta bra, inte varje dag men inte släppa allt heller. Jag kan få unna mig godis på helgen men inte i veckorna och jag behöver inte vara på gymmet varje dag men i alla fall 2-3 gånger i veckan. för då vet jag att jag och min kropp mår som bäst. Jag kommer antagligen inte gå den snyggaste kroppen med det här tänket men jag kommer nog må bättre i själen och med mig själv och jag tror på att det är det viktigaste i slutet trots allt!