Nu kommer ett helt inlägg som inte har något alls att göra med hundar, men det måste få finnas såna inlägg också :)

Det här kommer bli ett inlägg om tankar som snurrar just nu i mitt lilla huvud och behöver få komma ut.

 

  

För precis ett år sedan, 1 augusti så började jag min resa med fitnessfighten och mitt mål mot en mer välmående och många kilo mindre Linnea. Hur det gick kommer vi tillbaka till senare, vi måste ta det i rätt ordning så alla förstår.

 

Jag har 1 augusti även i år börjat ett mer hälsosammare liv men med en annan inställning den här gången och med de erfarenheter jag har med mig nu från tidigare försök. Men det som slog mig idag var att väääääldigt många i min omgivning/ personer jag vet vilka de är som lyckas väldigt bra med sina mål.

 

Igår hittade jag på internet av en slump en kille som jag umgicks lite med när jag var runt 19 jordsnurr och jag var nog dessutom lite småkär i honom då. Nyfiken som jag är så klickade jag mig vidare och kom till hans blogg och började läsa. När jag kände honom var han helt vanlig, inget "speciellt" utseendemässigt utan han var varken smal eller tjock, normal skulle jag kallla honom. När jag nu, 5 år senare, läser hans tankar och ser bilder så blev jag mäkta imponerad! Han är nu spinningsinstruktör och personligtränare och har både magrutor och muskler som vilken kille som helst skulle bli gröna av avund för! Jag fick en insyn i hur han hade börjat träna och insett hur mycket han gillade det och nu tränar han ca 10 timmar i veckan. Jag tycker sånt här är jättehäftigt att hitta en person som jag kände en kort period i mitt liv och nu se hur nöjd och lycklig han verkar vara med sitt liv och även med sin kropp. :)

 

En tjej vars blogg jag följer och har följt under en tid skrev idag att hon gått ner 17 kilo sen förra sommaren! Tjejen var inte stor innan hon började träna så det är en stor bedrift att lyckas med det och att dessutom vara småbarnsförälder och se till att man dessutom orkar träna och äta rätt är enligt mig en stor bedrift!!

 

Min kompis brorsa som jag träffade förra helgen ute på krogen har även han gjort en enorm bedrift och gått ner över 20 kilo!! Trodde knappt det var samma person som innan.

 

Alla dessa människor är sjukt duktiga och lyckas gå ner i vikt - vilket verkligen är en bedrift och jag vet vilket jäkla slit som ligger bakom.

 

För jag har också gjort det, ja inte gått ner 20 kilo eller tränat 10 timmar i veckan utan jag har också gett mig fan på att jag ska lyckas! Och jag gjorde det, förra gången jag började träna och äta rätt så gick jag som mest ner 14 kilo! 14 kilo!!! Det är ju grymt mycket!!  Men mitt problem är inte att gå ner i vikt, mitt problem är att stanna där och fortsätta träna och äta rätt....för nu har det som sagt gått ett år sen jag började min resa mot ett smalare liv och vågen visar idag att jag väger 1 kilo mer än för exakt ett år sedan. jojobantare är vad de kallar såna som mig tror jag bestämt?

 

Jag skulle väldigt gärna vilja vara en av alla de andra som har lyckats men jag orkar bara i perioder, när jag går ner i en svacka så är det ju jäkligt gott med godis och om jag dessutom blir sjuk och inte kan träna så är det jäkligt jobbigt att bege sig till gymmet sen igen.   

 

Så målet för det här året ser lite annorlunda ut en för ett år sedan. Nu är inte målet att rasa i vikt så mycket som möjligt (är jäkligt trist att inse att jag gått upp allt det igen). Ledordet den här gången är kontinuitet.

Att fortsätta träna och äta bra, inte varje dag men inte släppa allt heller. Jag kan få unna mig godis på helgen men inte i veckorna och jag behöver inte vara på gymmet varje dag men i alla fall 2-3 gånger i veckan. för då vet jag att jag och min kropp mår som bäst. Jag kommer antagligen inte gå den snyggaste kroppen med det här tänket men jag kommer nog må bättre i själen och med mig själv och jag tror på att det är det viktigaste i slutet trots allt!